17 februari 1906. We go way back now. Tillbaka till Jimmy Ashcroft. Han blev då den första Arsenalspelare att göra en landskamp för England. Borde väl varit första Arsenalspelaren att göra en landskamp överhuvudtaget då tänker ni? Nej, så var det inte. Då hade jag naturligtvis skrivit det. Redan 10 år tidigare, 1896 alltså, gjorde Caesar Jenkyns en kamp för sitt Wales mot Skottland.
-------------------------
En timme senare nu. Jag har hunnit samla ihop kroppen i alla fall, hällt upp en grappa. Andra halvlek rullar på tv: n igen, i bakgrunden. Jag är en glad fan. Just nu tänker jag inte alls på att det kommer en retur om tre veckor. Just nu låter jag oss vara bäst i Europa, om så bara för en kväll.
Jag sätter på Away Boyz’s Arshavindänga på låg volym… drömmer om att jag vandrade hem från the Grove i den tysta och kalla Londonnatten. Sippar på min grappa. Önskar lite att jag hade en cigarrett. Skiter i Onicon, den är inte värdighet nog. En cigarr hade varit.
If anyone tries to run him down -
Just stand up tall, look him in the face and say:
He’s the star that lights the sky,
Hope he’s Arsenal til he die,
He’s Arshavin – He’s Arsenals greatest.
52 minuter på tv:n. Snart kommer han in. Jag byter musik. Det blir James Blake. Snart är det sista beställningen i London. Så stolt jag är över the Grove och folket som satt.. stod där idag. För en gångs skull. Vilket tryck. Äntligen. Äntligen! Som det ska vara. På riktigt. Varenda liten grej betydde något och ingen gick hem i 85:e.
Är det här vad som ska behövas? Jag hoppas inte det, men ikväll gjorde ni det så jävla bra.
Och jag tänker på Laurent Koscielny. Sex getingar. Hysénklass. Jävlar i helvete vilken match han gjorde. Han räddade oss oräkneligt antal gånger och stod alltid på rätt ställe. Plus att han byggde upp anfallen, avancerade framåt, satte press. Han gjorde allt. Ett jävla geni.
Tillsammans med vår egna fältherre, för 1992. När Fabregas tog nästan en timme på sig att komma in i matchen, först vid frisparken i 59:e som just nu rullar förbi på tv:n där Fabregas försöker trycka igång publiken ännu mer kom han igång, tog Wilshere hand om mittfältet från start. Och som han gjorde det.
Hur många gånger mötte han inte bollen felvänd och sedan med små enkla och snabba vrickningar vände runt, kom med fart och kunde sätta ut bollen på kanterna till Nasri eller Walcott? Född 1992 alltså. När Fabregas spelade bort bollen eller trasslade in sig i det svåra och tappade den, så tog Wilshere de enkla passningarna och hittade ytor. Ett jävla geni.
Och Robbie van Persies strut sen? Pang boom. Ett jävla geni.
Och så måste jag bara påminna er om vem som sedan han började skriva den här bloggen har sagt att ni ska vänta och se gällande Arshavin. Han har ställt in siktet till Barcelona matchen nämligen. Jag har sagt det om och om igen. Jag fick så rätt. Jag fick så jävla rätt. Ett jävla geni. Arshavin alltså, inte jag.
Ett jävla geni till hinner i med innan det går inflation i jävla genier. SZCZESNY! (Årets fobollsbild?) God. Född 1990. För ett år sedan spelade han i Brentford och mötte Wycombe. You gotta love that trip.
Matchuret står på 73 nu, av repriseringen. Snart kommer det igen. Den vackraste vändningen jag sett.
Nu står det på 76 och Bendtner kommer in. Fortfarande 0-1. Bendtner kommer alltså in där. Det säger något. Det gör det. Jag ser Wenger i bild 77:e och han ser lugn ut. En halv minut senare pangar van Persie in 1-1, springer mot Wenger, skriker BOOSSSSS, ger honom en kram. Det är vackert.
Eboue var kvar på planen hur länge som helst efter matchen, när alla lämnat innerplan så sprang han runt där och applåderade publiken. Ensam, vinkande. Vilken hjälte, vilken jävla hjälte. Jag ska köpa en tröja med hans namn nästa gång jag är på The Armoury bara för detta.
82 minuter nu. Barcelona sticker upp. Bendtner spelar Wilshere som hittar Fabregas lite längre fram i planen, 10 meter nedanför mittlinjen. Nasri, som jag tror var den som gav Bendtner bollen, har smitit upp längst högerkanten och är på språng mot tre Barcelonaspelare när han får bollen. Robin van Persie finns med men Nasri avvaktar vad man tror är en sekund för länge. Sedan spelar han bollen i den där vinkeln som var den första jag fick lära mig av min pappa att jag skulle hitta när jag började spela fotboll: Snett inåt bakåt.
Och där kommer han. Den ryske tsaren. Babyface. Arsha. Shava. AA23.
Det fanns liksom inte att den inte skulle sitta. Det var skrivet i stjärnorna.
Och nu rullar Hands off Cesc Fabregas-ramsan, fjärdedomaren lägger bara på två minuter och Gud gör ett misslyckat försök att ta ner bollen med handen. Jag säger god natt och kommer drömma de vackraste drömmarna.
Oh to, oh to be, oh to be a Gooner!
Vill ni läsa mer om reaktionerna efter matchen så gör ni det med fördel på London N5, där jag kommer slänga upp en Dagens Arsenal innan lunch imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar