TOMORROW'S THE DAY AND WE STILL GOT FABREGAS

Den 15 februari 1992 gjorde Arsenal sex (6!) mål på arton (18!) minuter i en ligamatch mot Sheffield Wednesday på Highbury. Matchen slutade till slut 7-1 efter mål av Alan Smith, Paul Merson, Ian Wright, Kevin Cambell (2) och Swedish superstar-Anders Limpar (2).

-------------------------

Så dan före dan då. London är laddat, världen är laddad. Imårrn möts de igen, lagen som många, och media, kallar för världens två mest underhållande. Jag skulle värja mig något mot uttrycket men jag förstår vad som menas. Barcelona och Wenger propagerar för en anfallsfotboll byggd på kortpassningsspel och för medelsvensson som ser en fotbollsmatch någon gång i månaden i underhållningssyfte är det naturligtvis roligare än både Drillo och Ferguson.

Det är en match som kommer att följas av många, många miljoner människor världen över och en stor majoritet av dem kommer att hålla på Barcelona. Vi är alltså inte bara underdogs i förhandstipsen utan även här.

Och jag älskar det. Det är inte ofta jag får känna att vi får chansen att sparka uppåt, att vi får en möjlighet att slå någon på näsan och visa världen vilka vi är. I majoriteten av årets matcher är vi förhandsfavoriter och har all press att vinna. Ångesten finns liksom där under hela veckan och det handlar nästan aldrig om att vinna tre poäng utan om att inte förlora de. Vi ska vinna borta mot Blackburn och vi ska vinna hemma mot Everton.

Mot Barcelona över två matcher ska vi inte vinna men vi har en bra jävla chans att göra det. Och därför tror jag också att spelarna de här dagarna har kunnat träna och förbereda sig ännu bättre, med lättare axlar. De kan naturligtvis hantera den pressen och det favoritskap som finns hela året, det är därför de spelar i Arsenal, men jag tror ändå att det kan spela in mycket att vi slår ur underläge.

Vi ska gå ut och spela vår fotboll imorgon, göra det på vårt sätt och chocka Barcelona genom att helt enkelt vara bättre än dem. Vi är ett år smartare och ett år starkare än vi var vid förra mötet. Dessutom finns förra årets möte i färskt minne, så risken att vi ska gå ut och bli överkörda första halvtimmen ser jag som minimal. Vi kommer vara bättre förberedda och vi kommer ha en större tro på oss själva.

-------------------------

Sagna är som sagt avstängd imårrn och ger Eboue sitt fulla stöd i en intervju på .com:

“I will support him 200 per cent!” “He is a fantastic guy and great player, so he deserves to play in this kind of game as well.”

Om matchen säger han:

HAR WENGER HELT SLUTAT GÅ BANANAS?

Den 8 februari 1941 vann Arsenal med 15-2 över Clapham Orient, på Highbury, i en match i FA-Cupen. Eftersom detta skedde under kriget kommer dock resultatet, som är Arsenals största seger i en tävlingsmatch och den största på Highbury, aldrig att räknas med i några historieböcker.

-------------------------

So I’m back. From outer space. Nej, men va fan. Well… jag är tillbaka från Gbg i alla fall. Och det är väl också någon form av space.

Men den låten?

-------------------------

Och spaceigt värre var matchen i lördags. Bland det bästa, första 30, och värsta, sista 30, jag sett. Och bland den mest horribla domarinsats jag sett. Jag kan inte släppa det. Så okonsekvent får man bara inte vara och såna straffar som den andra får man bara inte hitta i en professionell fotbollsmatch. Knappt den första heller. Han bestal oss på två poäng, Phil Dowd. Arsène har lugnat ner sig kraftigt de sista åren och säger bara:

” I was surprised by both decisions. But I am not the referee and I don’t think my opinion is very important now because we cannot come back and change it.”

För tre år sen hade han gått totally bananas och sågat honom jämns med fotknölarna. Vad har hänt? Är det hjärtat? I vilket fall som helst är det nog klokt att hålla sig lugn.

Om inte annat så för hjärtat.

-------------------------

Frustrationen över förlus… poängtappet mättades naturligtvis något när vi sedan fick se Man Utd förlora på kväller och sedan Chelski få stryk på hemmaplan dagen efter. Vilket betyder att vi faktiskt tog in en pinne på Man Utd och drog ifrån Chelski med en.

Är jag inte ett mattematiskt snille, så säg.

Samtidigt kan den här förlus.. poängtappet betyda så mycket mer i huvudet. Den sitter gärna kvar där och snurrar och vad händer nästa gång vi är 3-0 upp? Är spelarna så mentalt starka att Newcastlematchen inte kommer upp i tankarna då? Jag skulle ju spontant säga nej. Å andra sidan har jag tjatat om att det är något speciellt i år. Och den här säsongen är så helt insane att är vi 3-0 upp på Man Utd i april och vi alla sitter och vet att vi kommer tappa det, så kommer vi säkert vinna med 6-0 istället.

Arsène är dock också inne på att förlu.. poängtappet kan bli mentalt tungt:

” Mathematically [we lost] two points, psychologically the damage is bigger tonight because everyone is very disappointed in the dressing room. Only the future will tell.”

Men fortsätter:

KALLE GURKA, DENILSON ELLER DIABY OCH DEN FULASTE TAUERINGEN I ÅR

Den 4 februari 2000 gjorde Karl Corneliusson landslagsdebut.

Och vad fan har det med Arsenal att göra, frågar ni? Njaa… Vänta får se nu. Hur tar vi den? Jo, visst. Här ska ni få höra:

Kalle Kula, som han kallades innan han skulle skära gurka men missade gurkan och tog halva handen istället och blev Kalle Gurka, gjorde spelade faktiskt mot Arsenal i vad jag tror är den enda matchen vi spelat på svensk mark. Kan det stämma?

Han fanns på planen i 68 minuter och fick vara med om tre baklängesmål i en match som Arsenal vann med 3-2. Overmars blev tvåmålsskytt och Davor Suker avgjorde med det tredje i den sista gruppspelsmatchen i 99/00:års upplaga av Champions League. Tyvärr räckte det inte för vidare avancemang utan Barcelona och Fiorentina tog de två platserna.

Detta var faktiskt senaste gången som Arsenal inte lyckats ta sig vidare från gruppspelet i CL. Sedan dess har vi alltså tagit oss till kvarts- eller åttondelsfinal 11 år i rad. Ett rekord vi delar tillsammans med Real Madrid.

Det var Kalle Gurka det.

----------------------

Song kommer alltså missa matchen imorgon. Tydligen ska han bara missa en match och i och med att vi har en hel jävla vecka till nästa match sen, när hände det sist, så får vi väl hoppas att det stämmer.

----------------------

Jo, förstår ni, det hände senast mellan den 13 och 27 december. Då förlorade vi först mot United och slog sedan Chelsea hemma med 3-1.

----------------------

Igår var jag på lokal och skulle dricka finöl. Jag beställde en 355 ml Samuel Smith’s Imperial Stout som de hade inne på besök, 98 kronor för övrigt, och kände mig nöjd med mig själv. När jag sedan får ölen serverad, alldeles för kall dessutom, visar det sig att bartendern har en jävla tupp som står på en fotboll tatuerat stort på underarmen.

Den där ölen smakade naturligtvis inte bra efter det. Usch och fy. Jag mådde riktigt dåligt.

----------------------

Det ryktas om att det kommer bli Diaby som ersätter Song. Jag ställer mig, till skillnad från min gode vän Kaller, tveksam till att det är rätt. Jag vill inte ha Diaby och hans irrande tändsticksben mellan försvarare och mittfältare att tampas med Kevin Nolan. Det kommer bli slarvsylta av honom. Eller nåt.

Denilson är, vad man än tycker om han och hans hiphopkeps, den mest defensivt starke av våra mittfältare och han gör i alla fall inte fler misstag än vad Diaby gör under en generell match. Möjligtvis kan jag hålla med om att Diaby, trots sitt drällande, kan vara en mer disciplinerad man för jobbet. Det kan vara så att han på ett bättre sätt kan strunta att dra iväg på offensiva raider utan att orka tillbaka.

DIABY OCH DEN SVENSKA LÄKARKONSTEN, MANU OCH DET SENASTE OM LE MITTBACK

21 januari 2006, vi fortsätter på 2006, gjorde Abou Diaby sin debut för Arsenal. I en bortamatch mot Everton, som vi förlorade med 0-1, fick han överta tröja nummer 2, Lee Dixons nummer som ingen spelat i sen han gjorde sin sista match 2002. Han sades vara vår nya Vieira, som lämnat efter att ha skjutit hem vår senaste titel året innan, och vi hade stora förväntningar.

Tyvärr har de förväntningarna aldrig riktigt införlivats. Skador har förstört långa perioder och när han väl spelat har han varit ojämnare än kambodjanska vägar. Egentligen tog han ingen ordinarie plats förrän under den förra säsongen men inte heller då fick jag liksom någon känsla av att han var en startspelare. Det kändes som att vi fick kasta in Diaby för att någon annan, eller något annat, en annan spelstil, saknades. Diaby faller i sin mittfältsroll, där Song och Fabregas får ses som givna, liksom in i ett tomrum där ingenting händer. Blundar jag och tänker på Diaby så ser jag en kille med långa ben steppa runt likt en kalv som släpps ut på grönbete, med bollen lite halvt under kontroll mitt på plan en bit ut mot sidlinjen. Utan att egentligen veta vad han ska göra med varken bollen eller sig själv tappar han sedan ut den till inkast eller slår bort den till en motståndare. (Och så ibland nickar in 1-0 i 72:a hemma mot Liverpool, en onsdagskväll, och frälser the Grove).

Och när vi nu har Wilshere, mer av en arbetshäst i ett tungt jordbruk, som en perfekt komponent i den treenigheten så undrar jag vad vi egentligen ska ha Diaby till? Som en truppspelare platsar han, visst. Men där finns också Rosicky, Denilson och Ramsey som jag tycker kan gå in och göra det precis lika bra, om inte bättre. Så mitt råd till Arsène: Spela Abou i några matcher när, eller vi kanske ska säga om, han blir spelduglig igen som ett skyltfönster och försök till sommaren att i alla fall dubbla de där två miljoner punden du fick betala för honom.

-------------------------

Fast vad tycker egentligen Rosicky om fotbollslivet i Arsenal just nu?

-------------------------

Arsène pratade igår lite klarspråk med arsenal.com om Vermaelen och sa bland annat följande:

Om operat… ingreppet: